Staffans betraktelser: Uppljus

En vanlig belysningslösning, inte bara för kontorsmiljöer, var under 1960- och 70-talen direktverkande lysrörsarmaturer, som infällda med opala eller makroprismatiska ljusöppningar eller som plåtlådor med lamell- eller rutbländskydd i metall. Uppljusandelar var sällsynt. 

Oljekrisen i mitten på 1970-talet innebar kraftiga prisökningar på energi vilket ledde till ökade krav på armaturers energieffektivitet och lysrörsarmaturer med högeffektiva reflektorer och reflektorraster börjar nu ersätta tidigare modeller. Uppljusandelar var fortfarande sällsynt. 

En bit in på 1980-talet kom många av dessa visserligen energieffektiva men också ”hårda” och otrivsamma ljusmiljöer att väcka kritik och såväl statliga som privata initiativ började leda till mer humana ljuslösningar, där pendlade lysrörsarmaturer med uppljusandel gav en tydligt förbättrad visuell komfort, utan att pruta för mycket på energieffektiviteten. Uppljusandelar blev vanligt. 

De pendlade armaturerna började nu också att justeras i sin orientering så att en arbetsplats fick en mer optimal nytta av direktljuset samtidigt som uppljusandelen väsentligt bidrog till omfälts- och allmänljus och en komforthöjande kontrastreduktion mellan armaturers ljusöppning och dess bakgrund. 

Uppföljande studier visade då, liksom även senare, på att denna typlösning, med en direkt/indirekt ljusfunktion, föredras av en majoritet. Allt frid och fröjd då kan man tänka.  

Men så börjar då bordsdatorer att spridas på våra arbetsplatser, vars skärmar med ljus text mot mörk bakgrund reflekterade allt som lyste bakom betraktaren. Även ljusöppningar i blickriktning bortom skärmen blev synförsvårande. Hur löste man då detta? 

Till exempel med att lysrörsarmaturer mattlackerades i dova kulörer (exempelvis i brunt), försågs med extremt effektiva bländskydd (t. ex. smårutiga i svart plast) som tillsammans med uppljusandelen såg till att komplicerade synförhållandena ändå blev drägliga, men till kostnaden av dystra ljuslandskap samt rejält minskad energieffektivitet. Vad hände då? 

En ny trend växer fram där armaturernas direktljus inte bara skärmas av utan tas bort helt och under rätt många år, från sent 1980 till en bra bit in på 1990-talet, så ljussattes många arbetsmiljöer med helindirekt belysning. Helindirekta pendlar, asymmetriska väggarmaturer eller/och armaturer stående på golv eller integrerade i arbetsplatser. Allt ljus upp i taken! 

Detta må ha varit till visst fromma för arbetet vid bildskärmar men rummet, den visuellt upplevda ljusmiljön, blev flack, jämn och kontrastlös. Inte olik de digitala, utslätade ljuslandskap vi idag upplever från LED-plattor i strikt fördelade rader. En rådande trend de senaste 10 – 15 åren. 

Så sedan flera år växer nu åter kritiken mot inhumant utljusade och kontrastlösa vistelsemiljöer. I de flesta fall inte heller speciellt energieffektiva i en jämförelse med betydligt bättre och mer omsorgsfulla alternativ.  

Betydligt bättre och omsorgsfulla armaturalternativ, anpassade för rum, funktion och individ, som oftast (återigen) erbjuder uppljus, gärna med bred fördelning och mjuk gradient, i kombination med tydlig direktljusandel.  

Då, med kompletterande ljus ut mot strategiska vertikala ytor och inslag av ljusheter av dekorativ och mer lustfylld karaktär, så har vi en ljusmiljö som tillgodoser såväl rumslighet, synbarhet som atmosfär. En stimulerande och trygg ljusmiljö med variation och funktion. 

//Staffan