På spaning efter den ljusdesign som flytt (eller funderingar om ljusdesign i framtidens arkitektur)

Det är ingen tvekan om att ny teknik förändrat belysningens villkor. När elektriciteten infördes var dagsljus den dominerande ljuskällan som kvällstid kompletterades/ersatte med skenet från en brinnande låga. Olja, fotogen, gas, vax, stearin var energikällor för olika lampkonstruktioner.

Det som gör LED-ljuskällan så exceptionell är dels att ljusalstringen inte utgörs av upphettning av ett material (incadescense) och kan därmed integreras i konstruktioner på ett friare sätt, dels har tidigare ljuskällor specifika karaktärsegenskaper som ljusdesignern haft att kombinera för att nå bästa ljusmiljö för den givna situationen.

LED som ljuskälla har i detta avseende få begränsningar och det är upp till ljusdesignern att beskriva/formulera den ljuskvalitet som önskas. Det visar sig då att vi har ett mycket påvert vokabulär som i stor utsträckning saknar relevanta begrepp, både tekniskt och visuellt.

Ännu blir ofta glödlampans ljus det som får stå för någon form av ideal ljuskvalitet. Dagsljuset, som är mer relevant i en jämförelse, blir för svårt beroende på dess stora variation över dygn, årstid och även geografiskt.

Av dessa anledningar vill jag påstå att LED-ljusets alla möjligheter utgör ett större och viktigare tekniksprång än vad belysningsutvecklingen tidigare har sett.

Korta kommentarer till föreläsningen: dat 2025.05.15:

Från Vitruvius till AI
Frågan är hur ljusdesign inom arkitektur och byggd miljö kommer att utvecklas och förändras?

Den kanske viktigaste faktorn, som kommer att påverka ämnets innehåll och arbetsmetod, är AI. Det vill säga datorers kapacitet att utifrån givna algoritmer och uppsättningar av instruktioner ge lösningar på enkla och komplicerade frågeställningar?

Viktigt att komma ihåg är att tillvägagångssättet är artificiellt, vilket betyder att det vi kallar känslor och intuition saknas, men i många fall är AI-hjälp säkert ett snabbare och relevant verktyg för praktiska frågeställningar

Den klassiska metoden för att sia om framtiden är att titta bakåt, hur kunskapsområdet förändrats och utvecklats historiskt.

Ljus och belysning har en mycket lång historia och som utgångspunkt väljer jag den irakiske fysikern och matematikern Alhazen (Al-Haytham) som levde 1039 - 965 fK.
Han föddes och verkade i Basra. Det fantastiska är att han i sina skisser illustrerade de optiska och visuella fenomen som vi än idag försöker ge en relevant beskrivning. 

Nästa historiskt högst inflytelserika person inom arkitektur att nämna är Vitruvius som levde i Grekland runt Kristi födelse. Han skrev ’Tio böcker om arkitektur’ som än idag refereras till i arkitekturutbildning.
Han beskriver ljusets (dagsljusets) närvaro som ett naturligt material i den arkitektoniska processen och hans kanske största bedrift är att han skapade en teori för byggande och arkitektur, som utgår från människans mått och behov. De ledande begreppen i hans arkitekturteori är: Funktionalitet - Estetik – Hållbarhet. Lika relevanta idag som för 2000 år sedan. 

I relation till ljusdesign visar Vitruvius på nödvändigheten av att formulera en teori för utvecklingen av ämnesområdet. Det kan med fördel förekomma flera parallella teorier som visar på olika perspektiv av ljusets betydelse för människan. 

Det är Vitruvius som skapar människan ’Vitruvian’ inskriven i en cirkel och i en kvadrat. En föregångare till ’gyllene snittet’ som blir ett estetiskt idealförhållande relaterat till människans mått. På 1400-talet gör Leonardo da Vinci den berömda skissen av Vitruvian.

Ett hopp ca 2000 år framåt till Le Corbusier, den mest berömde skaparen, utvecklaren och förespråkaren av modernismen inom arkitektur.

I mitten av 1900-talet sökte Le Corbusier vetenskapligt visa att människans mått överensstämmer med gyllene snittets relationer och därmed ge utgångspunkten för det omgivande fysiska rummets mått och proportioner. I princip samma sökande som Vitruvius 2000 år tidigare.

Le Corbusiers ’vetenskapliga’ tillvägagångssätt anses vara helt oacceptabelt ur ett mätbart kunskapsperspektiv (Episterne) men har trots detta blivet en symbol för den moderna arkitekturens grundläggande kunskap. En kunskap som inte bygger på mätbarhet utan praktisk visdom. (Phronesesis). Ett kunskapsperspektiv som är högst relevant relaterat till människans krav och behov. Le Modular är det namn som Le Corbusier gav sin idealmänniska.

Det är nödvändigt att återvända till Aristoteles, som levde i Grekland 384-322 f.K., för att ge en om möjligt heltäckande beskrivning och en förståelse av begreppet kunskap relaterat till människan. 
Aristoteles ansågs vara antikens mest lärde man och expert inom alla vetenskapliga områden. Han dominerade den vetenskapliga teoribildningen fram till 1700-talet.

Aristoteles gjorde en kunskapsklassificering indelad i tre områden*
Episterne  -  vetenskaplig mätbar kunskap, isolerad
Techne      - skicklighet och hantverk, tillvägagångssätt
Phronesis - praktisk visdom, känsla, helhet 

Fortsättning följer...