Urladdningsljus
kallas det ljus som alstras i traditionella ljuskällor på arbetsplatser och i offentlig miljö, inom- och utomhus. I alla former av lysrör, metallhalogen- och högtrycksnatriumlampor alstras ljuset i en urladdningsprocess mellan två elektroder. Strålningen är begränsad till vissa spektrala band och ger ett diskontinuerligt spektrum som skiljer sig från dagsljuset och från temperaturstrålare som sol, eld och glödljus. Färgåtergivningen är inte optimal och ljusfärgen upplevs annorlunda än från en temperaturstrålare i samma färgtemperatur. Urladdningslampor väljs efter tycke och smak i olika varmare eller svalare färgtemperaturer.
För drift på nätspänning kräver urladdningslampor alltid ett driftdon. Det finns konventionella, elektromagnetiska don och det finns moderna, elektroniska don. I några fall krävs även en tändapparat. Urladdningslampor ger en mer märkbar, icke önskvärd ljusmodulation (flimmer) än vad glödljus gör. Elektroniska driftdon, s.k. HF-don, eliminerar flimret, minskar energiförbrukningen och förbättrar ljuskällornas driftbetingelser.
Livslängd hos urladdningslampor är mångdubbelt längre än för glödljus och ljusutbytet är omkring två till tio gånger högre. I slutet av sin livslängd sker en viss ljusnedgång hos urladdningslampor som därför bör bytas ut innan de slocknar helt. Det nya LED-ljuset med lysdioder utvecklas i snabb takt med förbättrade prestanda och lovande ljuskvalitet. Enligt internationella prognoser kommer LED att till 2020 ersätta såväl glödlampor som de flesta urladdningslampor.
